Vad jag ser

På den här sidan visar jag nya och äldre bilder, kommenterar och berättar.

 

 

Jag har gjort en bok där jag samlat några bilder på människor och djur som jag mött och utbytt blickar med. Den äldsta bilden är tagen när jag var femton år (strutflickan). Ett antal bilder är från hösten 2017 och övriga har tillkommit under perioden där emellan.

 

                                                                Se alla bilder här

 

 

 

Venedigbiennalen 2017 

På Venedigbiennalens tyska paviljong visas en performance ”Faust” av Anne Imhof som är
så stark och gripande att jag nästan slogs omkull. I några vita salar har man en meter upp från
golvet lagt ett glasgolv som besökarna går omkring på under den två timmar långa föreställningen.
Vi följer fem aktörer som ibland är förlamat stillastående men också gör olika saker både på golvet,
under det och på vägghyllor.

Det handlar om makt, underordning, det djuriskt aggressiva och bristen på kontakt och gemenskap.
Besökarna görs till betraktare som om aktörerna var djur i burar, avhumaniserade objekt,
båtflyktingar, tiggare, som vi inte behöver engagera oss i. Och utanför huset skäller
dobermannhundarna i sina vaktburar.

 

  

Betydligt stillsammare men lika starkt var besöket på Palazzo Fortuny där ett bedövande vackert
allkonstverk i form av utställningar visas i fyra plan. Det är som att bli hembjuden till
någon som älskar konst och som på ett ytterst känsligt vis blandar kända och okända,
antika och moderna verk, i rum behängda med tyger och med en magisk ljussättning.
Jag tänker mig att så här kunde det ha varit i de privata kultur- och konstsalonger under
första delen av 1900-talert som jag läst om. Palazzo Fortuny bjuder på en nästan provocerande
skönhet för alla sinnen, så långt man kan komma ifrån mycket av det som är vår tids
hjärnskrynklande konst. Ett ställe man måste besöka!

 

 

 

 

 

 

Se fler bilder här

 

 

 

Skulptur Projekte 2017 i Münster

Jag var i Münster i nordvästra Tyskland på Skulptur Projekte 2017. Vart tionde år fylls staden och dess utkanter av skulpturer som alla på något sätt är platsrelaterade. Man undersöker, utvecklar och leker med fenomenet offentlig skulptur och låter förutom rumsliga gestaltningar ljud, rörlig bild och performance ingå.

Eftersom objekt och händelser är utspridda och inte utbasunerade med skyltar eller inkastare har man fullt upp med att hitta dem och en hyrd cykel känns som ett måste. På köpet lär man känna en stad, får vänner som också är ute och letar och har utrymme för funderingar vad man varit med om när man cyklar till nästa ställe.

Verken pendlar mellan det lätt underhållande, det underfundiga och sånt som kräver noggrann läsning av katalogen. När det senare dessutom är visuellt utmanande kan det bli riktigt spännande. Som när konstnären Pierre Huyghe gräver fram ett landskap i leran under betongen i en övergiven ishall och planterar in biologiska organismer i byggnaden. Samt några påfåglar som dock blev apatiska och inte stannade kvar så länge.

Ayse Erkmens projekt Att gå på vatten gör alla besökare förtjusta och visar på hur människor kan mötas på ett oväntat sätt men också hur lätt det är att ändra på en hamns tunga kajgränser.

Projektet Speak to the Earth and it Will Tell You påbörjades vid Skulptur Projekte 2007 med att ett stort antal kolonilottsägare började skriva dagböcker om sina odlingar och umgänget i koloniföreningen. I år avslutades skrivandet och de tjocka böckerna är uppställda i ett litet hus på en kolonilott. Utan ledsagande kommentarer eller teoretiska inklädnader tar man en bok, går ut i trädgården och bläddrar nyfiket.

Arrangörerna räknar med att när man stänger efter 19 veckor 1 oktober har 630.000 personer besökt Skulptur Projekte 2017. I en stad med 300.000 invånare!

Se fler bilder här

 

Lilla Paradiset

I huset vid Linnebjörkesjön växte min mormor upp. När jag ser på bilderna från den tiden och jämför – fyra generationer senare –med de jag tagit i sommar är det inga stora skillnader. I det yttre har det inte hänt mycket på denna plats (bortsett från vildsvinen). Och här samlas vi år efter år. Leker, läser, pratar, fiskar gäddor, hugger ved, plockar kantareller, lingon och blåbär. Vi vårdar hus och trädgård och våra vinterstrandsatta själar.

 

Se fler bilder här

 

 

 

 

På Virserums Konsthall visades under 2017 två utställningar som jag tittat på genom min kamera.

Utställningen med broderi är underbart rörig och varierad, full av överraskningar i materialval och materialkrockar. Den rymmer både det förväntade och igenkännbara och det mest oväntade och fria jag sett inom området broderi.

Utställningen Visioner Öst-Väst är ett resultat av femton syriska konstnärers skapande på Konsthallen under en vecka. Ett fantastiskt initiativ av Konsthallen som verkar i den svenska kommun som i förhållande till antalet invånare tagit emot flest flyktingar under de senaste åren.

 
Hemmablind

Häromdagen när jag var trött på att skyffla undan all snö
som vräkte ner gav jag mig uppgiften att fotografera föremål
och detaljer i mitt hem som om jag såg dem för första gången.
Inte se dem som de inventarier och självklarheter de blivit,
sammanvuxna med händelser i mitt liv och därmed på
ett sätt dolda. Utan att istället försöka avautomatisera
seendet, som Sklovskij sa. Med hjälp av min kamera.

Se fler bilder här.

 

 

I början av januari 2017  var jag i Carrières de Lumières 15 km nordost om Arles i Provence. I en nedlagd kalkstensgruva visas ljudsatta bildspel utifrån kända konstnärers verk -t ex van Gogh, Chagall, da Vinci, Michelangelo.

En mängd projektorer och högtalare samkörs och de projicerade bilderna flyttas, zoomas in och ut, och rummen förändras högst påtagligt. Plötsligt är man på ett stensatt torg eller på scenen i en barockteater. Imponerande.

Utom att caféet är stängt vintertid och bussarna till och från Arles bara går på sommaren. Så ta reda på i förväg vad som gäller. För dit måste du någon gång.

Se fler bilder här.