I augusti 1967 åkte jag med kompisarna Dick och Örjan till Turkiet. Egentligen hade vi velat åka Transibiriska järnvägen men sommarjobbspengarna räckte inte så det blev Oriontexpressen och träbänkar några dygn. Ingen av oss hade varit utanför Norden. Vi hade planerat att vara borta en vecka men efter fem dagar i Istanbul sände vi ett vykort till vår klassföreståndare att vi kom en vecka sent till höststarten eftersom vi ville fördjupa oss i det turkiska statsskickets historia – vi hade ju läst om Kemal Atatürk (se porträtt i bageriet) och alla militärkupper. Sen tog vi en buss till den lilla staden Şile vid Svarta Havet och var där några dagar.  

Jag strosade runt med min kamera. Besökte bagerier, små fabriker, deltog i en fest för två pojkar som blivit omskurna (på bilden med hästar är de på väg till moskén). Vi kom tillbaka till Sverige 3 september och förväntade oss kaos eftersom omläggningen till högertrafik genomfördes den dagen. Men det var lugnt. Vi var inte i Turkiet längre. Och med väskor fyllda med pälsar, trummor, raki, färska fikon och meloner klev vi av vid Hökarängens T-bana väldigt kaxiga och världsvana.