På Venedigbiennalens tyska paviljong visades en performance ”Faust” av Anne Imhof som var så stark och gripande att jag nästan slogs omkull. I några vita salar har man en meter upp från golvet lagt ett glasgolv som besökarna går omkring på under den två timmar långa föreställningen.
Vi följer fem aktörer som ibland är förlamat stillastående men också gör olika saker både på golvet, under det och på vägghyllor.

Det handlar om makt, underordning, det djuriskt aggressiva och bristen på kontakt och gemenskap. Besökarna görs till betraktare som om aktörerna var djur i burar, avhumaniserade objekt, båtflyktingar, tiggare, som vi inte behöver engagera oss i. Och utanför huset skäller dobermannhundarna i sina vaktburar.

Betydligt stillsammare men lika starkt var besöket på Palazzo Fortuny där ett bedövande vackert allkonstverk i form av utställningar visas i fyra plan. Det är som att bli hembjuden till någon som älskar konst och som på ett ytterst känsligt vis blandar kända och okända, antika och moderna verk, i rum behängda med tyger och med en magisk ljussättning.

Jag tänker mig att så här kunde det ha varit i de privata kultur- och konstsalonger under första delen av 1900-talert som jag läst om. Palazzo Fortuny bjuder på en nästan provocerande skönhet för alla sinnen, så långt man kan komma ifrån mycket av det som är vår tids hjärnskrynklande konst. Ett ställe man måste besöka!